Proletärer i alla länder, förena er!

IMPERIALISMEN OCH SOCIALISMENS SPLITTRING

[Förlagd av Oktoberförlaget 1976]

Finns det ett samband mellan imperialismen och den oerhört avskyvärda seger, som opportunismen (i form av socialchauvinismen) vunnit över arbetarrörelsen i Europa?

Det är den nutida socialismens huvudfråga. Och sedan vi i vår partilitteratur fullständigt fastställt för det första vår epoks och det nuvarande krigets imperialistiska karaktär och för det andra socialchauvinismens oupplösliga historiska samband med opportunismen samt likaså deras likartade ideologisktpolitiska innehåll, kan och måste man övergå till att analysera denna huvudfråga.

Man måste börja med att ge en så exakt och fullständig definition, som möjligt av imperialismen. Imperialismen är ett säreget historiskt stadium av kapitalismen. Säregenheten är trefaldig: imperialismen är 1) monopolistisk kapitalism; 2) parasitär eller ruttnande kapitalism; 3) döende kapitalism. Imperialismens grundläggande ekonomiska drag, dess väsen, är att monopolet avlöser den fria konkurrensen. Monopolismen framträder i fem huvudformer: 1) karteller, syndikat och truster; produktionens koncentration har uppnått ett sådant stadium, att den frambragt dessa monopolistiska kapitalistförbund; 2) storbankernas monopolställning: tre till fem jättebanker behärskar Amerikas, Frankrikes och Tysklands hela ekonomiska liv; 3) trusternas och finansoligarkins annexion av råvarukällorna (finanskapitalet är det monopolistiska industrikapitalet, som sammansmält med bankkapitalet); 4) världens (ekonomiska) uppdelning mellan de internationella kartellerna har börjat. Sådana internationella karteller, sota behärskar hela världsmarknaden och delar den "i godo" - tills ett krig på nytt uppdelat den - finnes redan över ett hundratal! Kapitalexporten, såsom en särskilt karakteristisk företeelse till skillnad från varuexporten under den icke-monopolistiska kapitalismen, sammanhänger intimt med världens ekonomiska och politiskt-territoriella uppdelning. 5) Världens territoriella uppdelning (kolonier) har avslutats.

Imperialismen som högsta stadiet av Europas och Amerikas kapitalism, och därefter Asiens, utformades fullständigt fram till åren 1898-1914. Spansk-amerikanska kriget (1898), boerkriget (1899-1902), ryskjapanska kriget (1904-1905) och den ekonomiska krisen i Europa 1900 - det är de viktigaste historiska milstolparna för den nya epoken i världshistorien.

Att imperialismen är en parasitär eller ruttnande kapitalism, framträder framför allt i den tendens till förruttnelse, som är utmärkande för varje monopol under privatäganderätten till produktionsmedlen. Skillnaden mellan den republikansk-demokratiska och den monarkistisk-reaktionära imperialistiska bourgeoisin utplånas just därför att såväl den ena som den andra levande förruttnar (vilket ingalunda utesluter kapitalismens överraskande snabba utveckling inom enskilda industrigrenar, i enskilda länder, under enskilda perioder). Kapitalismens förruttnelse framträder för det andra i att det uppstår ett väldigt skikt av rentierer, kapitalister, som lever av "kupongklippning". I vart och ett av de fyra framskridna imperialistiska länderna England, Nordamerika, Frankrike och Tyskland uppgår kapitalet i värdepapper till 100-150 miljarder franc, vilket innebär en årlig inkomst på minst 5-8 miljarder per land. För det tredje är kapitalexporten parasitism i kvadrat. För slet fjärde "eftersträvar finanskapitalet herravälde och inte frihet". Politisk reaktion över hela linjen är ett utmärkande drag för imperialismen. Korruption, mutor i jätteomfattning, Panamaaffärer i alla variationer. För det femte förvandlar utsugningen av de förtryckta nationerna, vilken är oupplösligt förknippad med annexioner, och särskilt en handfull "stor"-makters utsugning av kolonierna alltmera den "civiliserade" världen till en parasit på de icke-civiliserade hundratals folkmiljonernas kropp. Den romerska proletären levde på samhällets bekostnad. Det nuvarande samhället lever på den moderna proletärens bekostnad. Denna djupsinniga anmärkning av Sismondi har Marx särskilt framhävt. Imperialismen förändrar i viss mån saken. Det privilegierade skiktet av de imperialistiska makternas proletariat lever delvis på bekostnad av de icke-civiliserade folkens hundratals miljoner.

Det är klart, varför imperialismen är en döende kapitalism och innebär övergängen till socialism: monopolet, som växer fram ur kapitalismen, är redan kapitalismens bortdöende, början av dess övergång till socialismen. Det väldiga församhälleligande av arbetet, som imperialismen åstadkommer (det som dess apologeter, de borgerliga ekonomerna, kallar "sammanflätning") betyder samma sak.

Då vi ger denna definition av imperialismen, kommer vi i fullständig motsättning till K. Kautsky, som vägrar att i imperialismen se "en fas av kapitalismen" och definierar imperialismen som en politik vilken finanskapitalet "föredrar", som "industri"-länders strävan att annektera "agrar"-länder.[*] Denna Kautskys definition är teoretiskt alltigenom falsk. Imperialismens utmärkande drag är inte industrikapitalets utan just finanskapitalets herravälde, strävan att annektera inte bara agrara utan just alla slags länder. Kautsky lösrycker imperialismens politik från dess ekonomi, lösrycker monopolismen i politiken från monopolismen i ekonomin i avsikt att röja väg för sin banala borgerliga reformism i stil med "avväpning", "ultraimperialism" och dylikt struntprat. Denna teoretiska förfalsknings innebörd och syfte går helt och hållet ut på att beslöja imperialismens djupaste motsättningar och därmed rättfärdiga teorin om "enhet" med imperialismens apologeter, de öppna socialchauvinisterna och opportunisterna.

Denna Kautskys brytning med marxismen har vi redan tillräckligt behandlat både i "Sotsial-Demokrat"[2] och i "Kommunist"[3]. Våra ryska kautskyaner, "OKmännen" med Axelrod och Spektator i spetsen samt Martov och i betydande grad Trotskij inbegripna - har föredragit att med tystnad förbigå frågan om kautskyanismen såsom riktning. De har inte vågat försvara det som Kautsky skrivit under kriget utan har försökt klara sig ifrån det hela antingen genom att helt enkelt lovprisa Kautsky (Axelrod i sin tyska broschyr, som 0K[4] lovat att ge ut på ryska) eller genom att åberopa sig på privatbrev från Kautsky (Spektator), i vilka han försäkrar att han tillhör oppositionen och jesuitiskt försöker reducera sina chauvinistiska förklaringar till intet.

Vi konstaterar att Kautsky i sin "uppfattning" av imperialismen -vilken är liktydig med att den förskönas - tar ett steg tillbaka inte bara i jämförelse med Hilferdings "Finanskapitalet" (hur ivrigt än Hilferding själv numera försvarar Kautsky och "enheten" med socialchauvinisterna!), utan också i jämförelse med socialliberalen J. A. Hobson. Denne engelske ekonom som inte gör det ringaste anspråk på att kallas marxist, går i sitt verk gav år 1902[**] betydligt djupare i sin definition av imperialismen och då han blottar dess motsättningar. Så här skrev denne författare (hos vilken man kan finna nästan alla Kautskys pacifistiska och "försonliga" plattheter) i den särskilt viktiga frågan om imperialismens parasitism:

Enligt Hobsons uppfattning är det två slags omständigheter, som försvagat de gamla imperiernas makt: 1) "den ekonomiska parasitismen" och 2) armens sammansättning av avhängiga folk. "Den förstnämnda omständigheten är: vanan med ekonomisk parasitism, varigenom den härskande staten utnyttjar sina provinser, kolonier och avhängiga länder till att berika sin härskande klass och till att muta sina lägre klasser, så att de förhåller sig lugna." Beträffande den andra omständigheten skriver Hobson:

"Ett av de sällsammaste symptomen på imperialismens blindhet" (i socialliberalen Hobsons mun är dessa visor över imperialisternas "blindhet" mera på sin plats än hos "marxisten" Kautsky) "är den sorglöshet, med vilken Storbritannien, Frankrike och andra imperialistiska nationer beträder denna farliga väg. Storbritannien har gått längst. De flesta drabbningar, genom vilka vi erövrat vårt indiska imperium, har utkämpats av infödda; i Indien, och på senare tider också i Egypten finns stona stående arméer under brittiskt befäl. Nästan alla krig, som är förknippade med våra dominions i Afrika, med undantag av dess sydliga del, har de infödda fört för oss."

Perspektivet om Kinas uppdelning föranleder Hobson till följande ekonomiska värdering: "Större delen av Västeuropa skulle då kunna anta samma utseende och karaktär som nu utmärker vissa landsdelar i södra England, på Rivieran, i de av turister mest besökta och av rikt folk bebodda trakterna av Italien och Schweiz: små klickar av rika aristokrater, som erhåller aktieutdelningar och räntor från Fjärran östern, därnäst en något större grupp av yrkes- och affärsmän samt en stor mängd privata tjänare och arbetare inom transportväsendet och den industri, som sysslar med att lägga sista handen vid de färdiga fabrikaten. De viktigaste industrigrenarna skulle ha försvunnit och livsmedlens massprodukter, masshalvfabrikaten skulle strömma in som tribut från Asien och Afrika". "Vi har antytt möjligheten av en ännu större allians mellan väststaterna, en europeisk stormaktsfederation: den skulle inte blott underlåta att föra världscivilisationen framåt utan skulle också kunna frambesvärja den oerhörda faran av en västlig parasitism, en grupp framskridna industrinationer, vilkas högre klasser erhåller väldiga tributer från Asien och Afrika och med hjälp av dessa underhåller stora, dresmserade massor av yrkesarbetare, som inte längre är sysselsatta med att framställa massprodukter inom jordbruket och industrin utan med personlig tjänst eller med underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. Må de, som är böjda för att med en axelryckning avfärda en sådan teori" (det borde heta: perspektiv) "såsom inte värd att tas i betraktande, undersöka de ekonomiska och sociala förhållandena i de områden av det nutida södra England, som redan försatts i ett sådant läge. Må de betänka, vilken oerhörd utvidgning av detta system som skulle bli möjlig, ifall Kina underkastades ekonomisk kontroll från dylika grupper av finansmän, av 'kapitalinvesterare' (rentierer) och deras tjänstemän inom politiken och handeln, vilka skulle pumpa ut profiter ur den väldigaste potentiella reservoar, som världen någonsin känt, för att förbruka dem i Europa. Situationen är självfallet alltför komplicerad, världskrafternas spel alltför svårt att överblicka för att göra enbart denna eller någon annan tolkning av framtiden mycket sannolik. Men de inflytanden, som för närvarande styr Västeuropas imperialism, rör sig i denna riktning, och om de inte stöter på en motverkan, om de inte avledes åt ett annat håll, så arbetar de just i riktning mot en sådan utgång."

Socialliberalen Hobson ser inte, att endast det revolutionära proletariatet kan prestera denna "motverkan" och endast i form av den sociala revolutionen. Han är ju socialliberal! Men redan 1902 kom han på ett förträffligt sätt fram till frågan om såväl betydelsen av "Europas förenta stater" (vilket kautskyanen Trotskij bör hålla i minnet!) som av allt det, vilket de hycklande kautskyanerna i olika länder skyler över, nämligen att opportunisterna (socialchauvinisterna) tillsammans med den imperialistiska bourgeoisin just arbetar på att skapa ett imperialistiskt Europa på Asiens och Afrikas skuldror, att opportunisterna objektivt sett representerar en del av småbourgeoisin och av vissa skikt av arbetarklassen, den del som är köpt med den imperialistiska extraprofiten och förvandlats till kapitalismens gårdvarar, till arbetarrörelsens förförare.

Till detta ekonomiska, ytterst djupgående, samband just mellan den imperialistiska bourgeoisin och opportunismen, som i våra dagar (månne för lång tid?) segrat över arbetarrörelsen, har vi upprepade gånger hänvisat inte bara i artiklar utan också i vårt partis resolutioner. Av detta har vi bl.a. dragit den slutsatsen, att en brytning med socialchauvinismen är oundviklig. Våra kautskyaner har föredragit att kringgå frågan! Martov har t.ex. redan i sina föredrag lanserat en sofism, som i "OK:s utländska sekretariats meddelanden"[5] (nr 4 av den 10 april 1916) uttryckts på följande sätt:

- ". . . Den revolutionära socialdemokratins sak skulle ligga mycket illa till, t.o.m. vara hopplös, om de arbetargrupper, som i fråga om sin andliga utveckling närmar sig 'de intellektuella' och är mest kvalificerade, ödesdigert skulle vända socialdemokratin ryggen och övergå till opportunismen ..."

Med hjälp av det enfaldiga lilla ordet "ödesdigert" och en smula "taskspeleri" kringgås det faktum, att vissa skikt av arbetarna övergått till opportunismen och till den imperialistiska bourgeoisin! Och OK:s sofister behöver ju bara kringgå detta faktum! De drar sig ur spelet med "den officiella optimism", varmed nu för tiden både kautskyanen Hilferding och många andra stoltserar: de objektiva betingelserna, säger man, borgar för proletariatets enhet och för den revolutionära strömningens seger! Vi är alltså "optimister" beträffande proletariatet!

Men i själva verket är alla dessa kautskyaner, Hilferding, "OK-männen", Martov & Co. - optimister ... ifråga om opportunismen. Det är sakens kärna!

Proletariatet är ett barn av kapitalismen - av världskapitalismen och inte bara den europeiska och inte bara den imperialistiska. I världsmåttstock, 50 år förr eller 50 år senare - i denna omfattning sett är det en bifråga - "kommer proletariatet" naturligtvis att bli enhetligt och inom detsamma kommer den revolutionära socialdemokratin "oundvikligt" att segra. Det är inte det frågan gäller, herrar kautskyaner, utan att ni i dag i Europas imperialistiska länder utför drängtjänst åt opportunisterna, vilka är främmande för proletariatet som klass, vilka är bourgeoisins tjänare, dess agenter, som för in bourgeoisins inflytande bland proletariatet och som arbetarrörelsen måste befria sig ifrån, om den inte skall förbli en borgerlig arbetarrörelse. Er predikan av "enhet" med opportunisterna, med Legien och David, med Plechanov eller med Tjchenkeli och Potresov et consortes o.s.v., är objektivt sett ett försvar för arbetarnas förslavande under den imperialistiska bourgeoisin med hjälp av dess bästa agenter inom arbetarrörelsen. Den revolutionära socialdemokratins seger i världsmåttstock är absolut oundviklig, men den går och den kommer att gå, den äger rum och kommer att äga rum endast mot er, den kommer att bli en seger över er.

De två tendenser, t.o.m. två partier inom den moderna arbetarrörelsen, som åren 1914-1916 i hela världen så uppenbart skilts åt, undersöktes av Engels och Marx i England under flera årtionden, ungefär från 1858 till 1892.

Varken Marx eller Engels upplevde världskapitalismens imperialistiska epok, vilken börjar tidigast 1898-1900. Men det säregna med England var, att redan från mitten av 1800-talet åtminstone två av de för imperialismen mest utmärkande dragen verkligen förekom i detta land: 1) omätliga kolonier och 2) monopolprofit (till följd av monopolställningen på världsmarknaden). I båda avseenden utgjorde England då ett undantag bland de kapitalistiska länderna, och Engels och Marx, som analyserade denna undantagsställning, påvisade alldeles klart och bestämt dess samband med opportunismens (temporära) seger inom den engelska arbetarrörelsen.

I ett brev till Marx av den 7 oktober 1858 skrev Engels: "Det engelska proletariatet förborgerligas faktiskt allt mer och mer, så att denna den mest borgerliga av alla nationer tydligen till slut vill leda det hela därhän, att det vid sidan av bourgeoisin skulle finnas en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat. Ifråga om en nation, som exploaterar hela världen, är detta självfallet i viss mån förklarligt." I ett brev till Sorge av den 21 september 1872 berättar Engels, att Hales i Internationalens federalråd ställt till stor skandal och genomdrivit ett klandervotum mot Marx, emedan denne sagt, att "de engelska arbetarledarna har sålt sig". Den 4 augusti 1874 skriver Marx till Sorge: "Vad beträffar stadsarbetarna (i England), så måste man beklaga, att inte hela ledarpacket kom in i parlamentet. Det är den säkraste vägen att göra sig kvitt slöddret." I ett brev till Marx den 11 augusti 1881 talar Engels om "dessa usla engelska fackföreningar, som låter sig ledas av personer, vilka sålt sig till eller åtminstone betalas av medelklassen". I ett brev till Kautsky av den 12 september 1882 skrev Engels: "Ni frågar mig, vad de engelska arbetarna anser om kolonialpolitiken? Nåväl, just detsamma, som de anser om politiken överhuvud. Här finns ju inget arbetarparti, det finns endast konservativa samt liberalradikaler, och arbetarna lever flott med på Englands världsmarknads- och kolonialmonopol."

Den 7 december 1889 skriver Engels till Sorge: " ... Det vedervärdigaste här (i England) är den borgerliga 'respektabiliteten' (respectability), som gått arbetarna djupt i blodet . .. t. o. m. Tom Marin, som jag anser vara den bästa, talar gärna om, att han skall luncha med lordmayorn. Om man jämför med fransmännen, så märker man i alla fall, vad en revolution betyder". I ett brev av den 19 april 1890: "Rörelsen (den engelska arbetarklassens) fortgår under ytan, griper omkring sig till allt bredare skikt och mest just bland den hittills stagnerande understa (kursiv av Engels) massan, och den dag är inte längre avlägsen, då denna massa plötsligt finner sig själv, då den får klart för sig, att den är denna kolossala, i rörelse stadda massa." Den 4 mars 1891: "Det sprängda dockarbetarförbundets misslyckande, de 'gamla' konservativa trade unions, som är rika och just därför fega, stannar ensamma kvar på stridsplatsen..." Den 14 september 1891: På fackföreningskongressen i Newcastle blev de gamla föreningsmännen, motståndarna till 8-timmarsdagen, slagna "och de borgerliga tidningarna erkänner det borgerliga arbetarpartiets nederlag" (överallt kursiv av Engels) ...

Att Engels också offentligt, i tryck, framlade dessa tankar, som han under årtionden_ upprepade, bevisar hans förord till andra upplagan av "Den arbetande klassens läge i England" år 1892. Här talar han om "aristokratin inom arbetarklassen", om "en privilegierad minoritet bland arbetarna" i motsats till "den breda arbetarmassan". "En liten privilegierad, skyddad minoritet" av arbetarklassen hade ensam "varaktiga fördelar" av Englands privilegierade läge under åren 1848-1868, medan "den breda massan i bästa fall endast åtnjöt en kortvarig förbättring av sitt läge..." "1 och med detta monopols sammanbrott kommer den engelska arbetarklassen att förlora denna privilegierade ställning..." Medlemmarna av de "nya" fackföreningarna, de okvalificerade arbetarnas föreningar "hade den omätliga fördelen att deras sinnen var jungfrulig jord, fullständigt fri från de nedärvda 'respektabla' borgerliga fördomar, vilka förvirrar de bättre ställda 'gamla unionsmännens' huvuden..." "De så kallade arbetarrepresentanterna" är i England personer, "vilka förlåtes att de tillhör arbetarklassen, emedan de själva gärna skulle vilja dränka denna egenskap i sin liberalisms ocean..."

Vi har med avsikt anfört tämligen utförliga citat ur Marx' och Engels' direkta uttalanden för att läsaren skall kunna lära känna dem i deras helhet. Och det är nödvändigt att lära känna dem, det lönar sig att uppmmärksamt tänka sig in i dem. Ty här ligger det väsentliga i den taktik inom arbetarrörelsen, som den imperialistiska epokens objektiva förhållanden dikterar.

Kautsky har också här redan försökt att "grumla till vattnet" och att ersätta marxismen med en äcklig försoning med opportunisterna. I polemiken mot de öppna och naiva socialimperialisterna (av typen Lensch), som rättfärdigar kriget från Tysklands sida med att det skulle syfta till att förinta Englands monopolställning, "korrigerar" Kautsky denna uppenbara lögn med en annan, lika uppenbar lögn. I stället för en cynisk lögn sätter han en salvelsefull lögn! Englands industrimonopol är för länge sedan brutet, säger han, för länge sedan förintat, man behöver inte och kan inte förstöra det.

Vad är det lögnaktiga i detta argument?

Det är för det första att Englands kolonialmonopol förbigås. Men som vi sett, har Engels redan år 1882, således för 34 år sedan, fullständigt tydligt påvisat det! Om Englands industrimonopol är förstört, så har kolonialmonopolet inte bara blivit kvar utan även i hög grad skärpts, ty hela jorden är redan uppdelad! Med hjälp av sin salvelsefulla lögn smugglar Kautsky in den borgerlig-pacifistiska och opportunistisk-kälkborgerliga tanken, att "det inte finns någon anledning att föra krig". Tvärtom: kapitalisterna har för närvarande inte bara anledning att föra, utan de måste föra krig, om de vill bevara kapitalismen, ty titan en våldsam nyuppdelning av kolonierna kan de nya imperialistiska länderna inte erhålla de privilegier, vilka de äldre (och mindre starka) imperialistiska makterna åtnjuter.

För det andra. Varför ger Englands monopol en förklaring till opportunismens (temporära.) seger i England? Emedan monopolet ger en extraprofit, d.v.s. en överskottsprofit över den normala, i hela världen vanliga kapitalistiska profiten. Av denna extraprofit kan kapitalisterna ge ut en del (och t.o.m. en inte så liten del!) för att muta sina arbetare, för att bilda någonting i stil med ett förbund (erinra er de engelska fackföreningarnas berömda "allianser" med sina företagare, som makarna Webb skildrat) - ett förbund mellan arbetarna tillhörande en viss nation och deras kapitalister mot de övriga länderna. Englands industrimonopol förintades redan i slutet av 1800-talet. Det är obestridligt. Men hur skedde detta förintande? På så sätt att varje monopol försvann?

Om det förhöll sig på det sättet skulle Kautskys (gentemot opportunismen) försonliga "teori" få ett visst berättigande. Men saken är just den, att det inte förhåller sig på det sättet. Imperialismen är monopolistisk kapitalism. Varje kartell, trust, syndikat, varje väldig jättebank är monopol. Extraprofiten har inte försvunnit utan blivit kvar. Ett privilegierat, finansiellt rikt lands utsugning av alla övriga länder har blivit kvar och förstärkts. En handfull rika länder - de är sammanlagt fyra, såvida man talar om självständig och verklig gigantisk, "modern" rikedom: England, Frankrike, Förenta staterna och Tyskland - denna handfull länder har utvecklat monopolen i omätlig omfattning, erhåller en extraprofit på hundratals miljoner, om inte på miljarder, "åker snålskjuts" på hundratals miljoner av andra länders befolkning, kämpar sinsemellan om fördelningen av det särskilt präktiga, särskilt feta, särskilt bekväma bytet.

Just häri består den ekonomiska och politiska karaktären hos imperialismen, vars djupaste motsättningar Kautsky skyler över och inte blottar.

En imperialistisk "stor"-makts bourgeoisi är ekonomiskt i stånd att muta "sina" arbetares överskikt genom att för detta ändamål ge ut ett par hundra miljoner franc om året, ty dess extraprofit belöper sig antagligen till omkring en miljard. Och frågan om hur denna lilla allmosa fördelas mellan arbetarministrarna, "arbetardeputeradena" (erinra er Engels utomordentliga analys av detta begrepp), de arbetare som deltar i krigsindustrikommittéerna[6], arbetartjänstemännen, de i trångt skråmässiga fackföreningar organiserade arbetarna, tjänstemännen o.s.v., o.s.v. - det är redan en sekundär fråga.

Under åren 1848-1868 och delvis senare innehade England ensamt en monopolställning; därför kunde opportunismen där vinna överhand för årtionden; andra länder med så rika kolonier och med industrimonopol fanns inte.

Den sista tredjedelen av 1800-talet utgjorde övergången till en ny imperialistisk epok. Det är inte ett lands finanskapital som åtnjuter monopol, utan finanskapitalet i några, mycket få stormakter. (I Japan och Ryssland delvis kompletteras, delvis ersättes det moderna, nyaste finanskapitalets monopol med det monopol, som sammanhänger med militärmakten, ett omätligt territorium eller särskilt gynnsamt utgångsläge för plundring av främmande folk, Kina o.s.v.) Av denna skillnad framgår att Englands monopolställning under årtionden kunde vara obestridd. Det moderna finanskapitalets monopolställning utsättes för häftiga angrepp; de imperialistiska krigens epok har börjat. Vid den tiden kunde man muta ett lands arbetarklass och korrumpera den för årtionden. Nu är detta osannolikt, måhända t. o. m. omöjligt, men i stället kan varje imperialistisk "stor"-makt muta mindre (än vad fallet var i England åren 1848-1868) skikt av "arbetararistokratin", och gör det också. Vid den tiden kunde "ett borgerligt arbetarparti" - för att använda Engels' utomordentligt träffande uttryck - uppstå endast i ett land, fastän för en lång tid, emedan detta land ensamt innehade monopolställning. Numera är "det borgerliga arbetarpartiet" oundvikligt och typiskt för alla imperialistiska länder, ehuru det med hänsyn till dessa länders förtvivlade kamp om bytets delning är osannolikt att ett sådant parti för lång tid skall kunna segra i en rad länder. Ty trusterna, finansoligarkin, dyrtiden och dylikt, som gör det möjligt att muta ett litet överskikt, förtrycker, kuvar, ruinerar och plågar allt starkare proletariatets och halvproletariatets massa.

Å ena sidan finns bourgeoisins och opportunisternas tendens -att förvandla den lilla skaran av de rikaste och mest privilegierade nationerna till "eviga" parasiter på den övriga mänsklighetens kropp, att "vila på lagrarna" av negrernas, indiernas m. fl. folks utsugning och hålla dessa i schack med hjälp av den med en storartad förstörelseteknik utrustade moderna militarismen. Å andra sidan finns hos massorna, som förtryckes starkare än tidigare och på sina skuldror bär de imperialistiska krigens alla lidanden, tendensen att kasta av sig detta ok, !att störta bourgeoisin. I kampen mellan dessa båda tendenser kommer nu arbetarrörelsens historia oundvikligt att utveckla sig. Ty den första tendensen är inte tillfällig utan har ekonomisk "grund". Bourgeoisin har redan i alla länder bildat, fostrat och säkrat sig "borgerliga arbetarpartier" av socialchauvinister. Differenserna mellan exempelvis Bissolatis utformade parti i Italien, ett fullkomligt socialimperialistiskt parti, och, låt oss säga, Potresovs, Gvozdjevs, Bulkins, Tjcheidzes, Skobelevs & Co:s halvutformade kvasiparti - det är differenser som är oväsentliga. Viktigt är gatt den ekonomiska övergången av arbetararistokratins skikt till bourgeoisin mognat och fulländats, och detta ekonomiska faktum, denna förskjutning i förhållandet mellan klasserna utan särskild "möda" kommer ;att finna en politisk form av ett eller annat slag.

På den angivna ekonomiska grundvalen har den moderna kapitalismens politiska institutioner - press, parlament, sammanslutningar, kongresser o.s.v. - för de underdåniga och ödmjuka, reformistiska och patriotiska tjänstemännen och arbetarna inrättat politiska privilegier och allmosor, vilka motsvarar de ekonomiska privilegierna och allmosorna. Inkomstbringande och lugna poster i ett departement eller i en krigsindustrikommitté, i parlamentet och i olika kommissioner, i de "solida" legala tidningarnas redaktioner eller i de inte mindre solida och "borgerligtlydiga" arbetarförfiningarnas styrelser - med detta lockar och belönar den imperialistiska bourgeoisin "de borgerliga arbetarpartiernas" representanter och anhängare.

Den politiska demokratins mekanik verkar i samma riktning. I vår tidsålder går det inte utan val, massorna kan man inte undvara, men i boktryckarkonstens och parlamentarismens epok är det omöjligt att leda massorna utan ett vittförgrenat, systematiskt genomfört, solitt utbyggt system av smicker, lögn, bedrägeri, utan att jonglera med populära slagord som är på modet, utan löften till höger och vänster om alla möjliga reformer och alla möjliga förmåner för arbetarnia - bara för att de skall avstå från den revolutionära kampen för att störta bourgeoisin. Jag skulle vilja kalla detta system för lloyd-georgeism efter en av de mest framstående och skickligaste representanterna för detta system i "det borgerliga arbetarpartiets" klassiska land, den engelske ministern Lloyd George. En förstklassig borgerlig geschäftmakare och politisk äventyrare, en populär talare som förstår att tala om vad som helst, t. o. m. att hålla revolutionära tal för en arbetarpublik, i stånd att driva igenom rätt betydande allmosor åt de lydiga arbetarna i form av sociala reformer (försäkring o.s.v.), tjänar Lloyd George på ett glänsande sätt[***] bourgeoisin och tjänar den just bland arbetarna, för in dess inflytande just bland proletariatet, där det är nödvändigast och där det är svårast att moraliskt underordna massorna.

Men finns det någon större skillnad mellan Lloyd George å ena sidan och Scheidemann, Legien, Henderson, Hyndman, Plechanov, Renaudel et consortes å andra sidan? Av de senare, invänder man, kommer en del att återvända till Marx revolutionära socialism. Det är möjligt, men det är en obetydlig gradskillnad, om man tar frågan politiskt, d.v.s. i massomfattning. Vissa av de nuvarande socialchauvinistiska ledarna kan återvända till proletariatet. Men den socialchauvinistiska eller (vad som är detsamma) den opportunistiska riktningen kan varken försvinna eller "återvända" till det revolutionära proletariatet. På sådana ställen, där marxismen är populär bland arbetarna, kommer denna politiska riktning, detta "borgerliga arbetarparti" att dyrt och heligt svära vid Marx namn. Man kan inte förbjuda dem det, liksom man inte kan förbjuda en handelsfirma att använda vilken etikett, vilken skylt, vilken reklam som helst. Det har alltid varit så i historien, att fienderna försökt gatt tillägna sig de bland de förtryckta klasserna populära revolutionära ledarnas namn efter deras död för att med deras hjälp bedra de förtryckta klasserna.

Det är ett faktum att "'borgerliga arbetarpartier" som politisk företeelse redan uppstått i alla kapitalistiskt framskridna länder, att utan en beslutsam, skoningslös kamp över hela linjen mot dessa partier - eller, det är sak samma, grupper, riktningar o.s.v. - kan det inte ens bli tal varken om kamp mot imperialismen eller om marxism eller socialistisk arbetarrörelse. Tjcheidzes fraktion[7], "Nasje Delo", " Golos Truda"[8] i Ryssland och "OK-männen" i utlandet är inget annat än en variant av ett gav dessa partier. Vi har inte den minsta ,anledning gatt anta, att dessa partier kan försvinna före den sociala revolutionen. Tvärtom: ju närmare denna revolution kommer, ju starkare den flammar upp, ju tvärare och starkare vändningarna och sprången i dess förlopp blir, desto större roll tillkommer den revolutionära masströmmens kamp mot den opportunistiska - kälkborgerliga - strömmen inom arbetarrörelsen. Kautskyanismen är ingen självständig strömning, ty den har inga rötter bland massorna och inte heller i det privilegierade skikt, som gått över till bourgeoisin. Men det farliga med kautskyanismen är, att den med utnyttjande av det förgångnas ideologi bemödar sig om att försona proletariatet med "det borgerliga arbetarpartiet", att försvara enheten med detsamma och därmed höja dess auktoritet. De öppna socialchauvinisterna följer massorna inte längre: Lloyd George har redan blivit utvisslad på arbetarmöten i England, Hyndman har gått ur partiet, Renaudel och Scheidemann, Potresov och Gvozdjev et consortes skyddas av polisen. Kautskyanernas maskerade försvar av socialchauvinisterna är det allra farligaste.

En av kautskyanismens mest spridda sofismer är hänvisningen till "massorna". Vi vill inte lösrycka oss från massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk bara efter hur Engels ställde denna fråga. De engelska fackföreningarnas "massorganisationer" stod under 1800-talet på det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonade sig inte gav denna orsak med detsamma utan avslöjade det. De glömde för det första inte att fackföreningarnas organisationer direkt omfattar bara proletariatets minoritet. I England var på den tiden, liksom i Tyskland av i dag, inte mer än en femtedel; av proletariatet organiserat. Att på allvar tro, att det under kapitalismen skalle vara möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisationer, är meningslöst. För det andra - och det är huvudsaken - är det inte så mycket fråga om antalet medlemmar i organisationen, som om den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, d.v.s. massornas befrielse från kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen? Just det senare var riktigt ifråga om England under 1800-talet och är i dag riktigt ifråga om Tyskrand o.s.v.

Från de gamla fackföreningarnas "borgerliga arbetarparti", från den privilegierade minoriteten avskiljer Engels "den understa massan", den faktiska majoriteten, och appellerar till denna såsom inte infekterad av "den borgerliga respektlabiliteten". Det är den marxistiska taktikens väsen!

Varken vi eller någon annan kan räkna ut, hur stor del av proletariatet, som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Det kommer först kampen, att visa, det kommer först den socialistiska revolutionen att slutgiltigt !avgöra. Men vi vet bestämt, att de som i det imperialistiska kriget fir för "fosterlandsförsvaret" endast representerar en minoritet. Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre ned och djupare, till de verkliga massorna här har vi hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att vi avslöjar, katt opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegierna för en minoritet av arbetarna, att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, gatt de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter - lär vi just massorna att inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom alla de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens långa och kvalfulla skiften.

Att klargöra för massorna att det är oundvikligt och nödvändigt gatt bryta med opportunismen, att skola dem till revolutionen genom skoningslös kamp mot opportunismen, gatt dra lärdom av krigets erfarenhet för att avslöja den nationalliberala arbetarpolitikens alla nedrigheter och inte för att maskera dem - det är den enda marxistiska linjen inom den internationella arbetarrörelsen.

I en följande partikel skall vi försöka sammanfatta de viktigaste drag, som är utmärkande för denna linje i motsats till kautskyanismen.

Skrivet i oktober 1916.

Publicerat i december 1916
i "Sbornik Sotsial-Demokrata" nr 2.
Underskrift: N. Lenin.

ANMÄRKNINGAR

[*]"Imperialismen är en produkt av den högt utvecklade industrikapitalismen. Den består i varje industrikapitalistisk nations strävan att underkuva och med sig förena ett allt större agrarområde, utan hänsyn till vilka nationer som bebor det." (Kautsky i "Die Neue Zeit",[1] den 11 september 1914.)

[**] J. A. Hobson, "Imperialism", London, 1902.

[***] Jag läste nyligen i en engelsk tidskrift en artikel av en tory, en politisk motståndare till Lloyd George: "Lloyd George, som en tory ser honom". Kriget har öppnat ögonen på denna motståndare: Vilken utmärkt förvaltare av bourgeoisins affärer denne Lloyd George är! Tories har försonat sig med honom!

[1] "Die Neue Zeit" (Den Nya Tiden) - tysk socialdemokratisk tidskrift; utkom i Stuttgart åren 1883-1923. Mellan 1885 och 1895 publicerades i "Die Neue Zeit" några artiklar av Friedrich Engels. Han gav ofta anvisningar till tidskriftens redaktion och kritiserade den skarpt' för avvikelser från marsismen. Från andra hälften av 1890-talet, efter F. Engels' död, publicerade tidskriften systematiskt artiklar av revisionister. Under det imperialistiska världskrigets år (1914-1918) intog tidskriften en centristisk, kautskyansk position och stödde social chauvinisterna. Sid. 8.

[2] "Sotsial-Demokrat" - huvudorgan för RSDAP, illegal tidning; utgavs från februari 1908, tull januari 1917; 58 nummer utgavs. Det första numret utgavs i Ryssland men i fortsättningen förlades utgivningen till utlandet, först till Paris och sedan till Geneve. I tidningen "Sotsial-Demokrat" publicerades mer än 80 artiklar och anteckningar av Lenin. Frän december 1911 redigerades "Sotsial-Demokrat" av V. I. Lenin. I tidningen publicerades en rad artiklar av J. V. Stalin. Sid. 9

[3] "Kommunist" - tidskrift, organiserad av Lenin; utgavs 1915 i Geneve av redaktionen för tidningen "Sotsial-Demokrat". Utkom med ett dubbelnummer, vari publicerades tre artiklar av Lenin: "Andra Internationalens sammanbrott", "En fransk socialists hederliga röst", "Imperialism och socialism i Italien" (se Skrifter, 4:e upplagan, band 21, sid. 181-232, 316---323, 324-333, ryska).

I tidskriftens redaktion kämpade Lenin mot Bucharins och Pjatakovs partifientliga grupp, avslöjade dess antibolsjevikiska åsikter, dess försök att utnyttja tidskriften för fraktionsändamål. På grund av denna grupps partifientliga inställning föreslog Lenin att man skulle bryta förbindelserna med den och inställa (len gemensamma utgivningen av tidskriften. Från oktober 1916 började redaktionen för tidningen "Sotsial-Demokrat" utgiva sin "Sbornik Sotsial-Demokrata" (Socialdemokratens samling).
Sid. 9.

[4] OK (Organisationskommittén) - mensjevikernas ledande centrum; organiserades 1912 vid mensjevikerna-likvidatorernas samt alla partifientliga gruppers och riktningars augustikonferens. Sid. 9.

[5] "Izwestija zagranitjnogo Sekretariata Organizatsionnogo Koniteta Rossijskoj Sotsial-Demokratitjeskoj Rabotjej Partii" (Meddelanden frän Rysslands socialdemokratiska arbetarpartis organisationskommittés utländska sekretariat) - mensjevikisk tidning; utkom i Schweiz från februari 1915 till mars 1917. Utgavs med 10 nummer. Sid. 13.

[6] Krigsindustrikommittéer bildades i Ryssland 1915 av den imperialistiska storbourgeoisin. I sin strävan att underordna arbetarna under sitt inflytande och i dem inympa "fosterlandsförsvars>-stämningar avsäg bourgeoisin att skapa "arbetargrupper" vid dessa kommittéer. Det var fördelaktigt för bourgeoisin att i dessa grupper dra in de arbetarrepresentanter, som skulle agitera bland arbetarmassorna för ökning av arbetsproduktiviteten på krigsföretag. Mensjevikerna tog aktiv del i denna skenbart patriotiska sak, som bourgeoisin påbörjat. Bolsjevikerna förklarade bojkott mot krigsindustrikommittéerna och utförde den framgangsrikt med stöd av arbetarnas majoritet (se "SUKP(b):s historia. Kortfattad kurs", Stockholm, arbetarkultur 1949, sid. 209 o. 210). Sid. 20.

[7] Tjcheidzes fraktion - mensjevikisk fraktion i fjärde riksduman. Sid. 25.

[8] "Nasje Delo" (Vår sak) - mensjevikisk månadstidskrift, huvudorgan för likvidatorerna och socialchauvinisterna i Ryssland; utkom 1915 i Petrograd i stället för den i oktober 1914 förbjudna tidskriften "Nasja Zarja" (Vår gryning).

"Golos Truda" (Arbetets röst) - legal mensjevikisk tidning; utkom i Samara 1916. Sid. 25.